Såhär känns det!
vill inte, vill inte, vill inte. ångrar mitt beslut mer än jag trodde att jag skulle göra!
Ger upp snart!
hur i helvete ska jag kunna funka normalt när det känns som om allt i min närhet motarbetar mig? få ordning på kropphelvetet är ett evigt moment 22! värktabletterna jag får äta under amning hjälper inte mycket längre, det gör att jag inte kan gå eller röra på mig för att bygga upp muskler som behövs för att orka hålla ihop mig. värken gör mitt humör helt galet arg och lättretad, och det smittar av sig på barnen. stackars familj som behöver bo med mig! Känns lite som att jag har misslyckats med amningen, trots att jag är glad att det åtminstone funkar med att pumpa, men det är inte riktigt samma sak. hela min kropp och psyke förstör det jag hade velat göra med mitt liv! ska det verkligen fortsätta såhär?? steriliseringen, vad fan har jag ställt till med? varken linus eller jag VILL det egentligen INTE! om bara jaq orkat med mer, så hade vi inte behövt tvinga oss till det! bara mig med, sen har jag ställt till det för gott... Jag borde vara glad, men det är jag inte! tack o lov för att jag har Linus och barnen! känns bara som om jag faller, faller, faller...